Ett av de värsta brotten mot mänskligheten under kriget i Bosnien var massakern i Srebenica i  juli 1995. På några dagar dödades 8 000 män och pojkar.

Läkare Utan Gränser hade varit på plats i staden sedan 1993. En av medarbetarna var Muriel Cornelis som senare blev generalsekreterare i svenska Läkare Utan Gränser.

”Jag anländer till Srebrenica i skymningen efter att ha kört genom ett snöbelagt minfält. Den bosniska enklaven har varit belägrad, utsvulten och oåtkomlig under flera månader. Staden är alldeles mörk, nästan tyst, ändå pågår en intensiv men resignerad aktivitet-utmattade flyktingfamiljer som letar efter skydd, deras ynkliga tillhörigheter på en åsna, barn bortom all sorg som vandrar barfota i snön. Människor som samlas kring brinnande ölbackar av plast för att värma sig. Med återfunnen energi ställer de sig i en
oändlig kö för att ta del av den mat som Nato-plan släpper över kullarna.

Teamet behandlar en svårt skadad ung kvinna som är i koma efter att ha trampat på en mina. Jag tar hennes övertrötta dotter i mitt knä och vaggar henne till sömns, försöker att inte röra hennes inlindade ben och fötter. Den bedrövade pappan vankar fram och tillbaka, samtidigt som han ber sin fru att inte lämna dem; hon vet ju att han inte vet hur han ska ta hand om deras dotter.

Utanför sjukhuset hotar folksamlingen alla utlänningar som försöker lämna staden. En fräknig liten pojke iakttar misstroget en utlänning som inlåst i sin jeep mumsar på kakor. Pojken smyger sin hand i min och släpper inte på flera dagar, tillsammans livnär vi oss på kakor.

Myndigheterna låter så småningom några av oss lämna staden i utbyte mot hjälp. En journalist anförtror mig sitt material som jag gömmer under min skottsäkra jacka. Han tror, precis som vi alla, att de ödesmättade bilderna av den slakt som skett två timmar från Europas storstäder ska ändra Srebrenicas öde… men till ingen nytta.

Ett år senare möts jag av nyheten att Srebrenica fallit i serbernas händer. Synen av hundratals öppna gravar och den gråtande folksamlingen får alla smärtsamma minnen att komma tillbaka. Minnen som jag och mina kolleger har försökt blockera, förmodligen för att kunna fortsätta leva våra liv. En obehaglig känsla infinner sig, känslan av att inte ha kunnat skrika högt nog för att förhindra den förutsägbara tragedin.”