Striderna i Darfur har pågått i fem år. En tredjedel av befolkningen är på flykt. Trots att fler än 80 internationella hjälporganisationer finns på plats saknar hundratusentals människor tillgång till hjälp. Läs utdraget ur sjuksköterskan Emmanuel Forsens blogg.

4 DECEMBER

Nu är jag här, i Darfur. Jag andas in damm, utbyter fraser på stapplande arabiska med de leende invånarna och känner sanden fylla mina sandaler. Det som tidigare var svårt att föreställa sig har nu blivit lika verkligt som ett slag i ansiktet och jag gör mitt bästa för att ta reda på hur jag ska handskas med intrycken. Det är en fantastisk, om än ganska omvälvande känsla att finna sig själv dumpad i verkligheten så här.

Ända sedan jag blev involverad med Läkare Utan Gränser för tio månader sedan har jag försökt göra mig en bild av vad det verkligen skulle vara att hamna i fält. Och ja, så här är det. I omkring sex månader kommer jag att kalla denna plats mitt hem. Det här är Serif Umra, ett samhälle på gränsen mellan norra och västra Darfur.

Det verkar som att kvinnor och barn alltid blir de som måste ta de hårdaste smällarna när samhällsstrukturer och säkerhetsnät kollapsar.

Under konfliktens gång har det vuxit påtagligt genom alla människor som sökt skydd här. För Läkare Utan Gränser handlar det om att bistå med sjukvård till dessa människor. Projektet omfattar primärvård i största allmänhet, ändå ligger fokus på kvinnors hälsa och på undernäring. Det verkar som om kvinnor och barn alltid blir de som måste ta de hårdaste smällarna när samhällsstrukturer och säkerhetsnät kollapsar.

9 DECEMBER

Om några dagar kommer Laura som koordinerar undernäringsarbetet (och är mer känd som The Flying Nut vilket faktiskt är en titel att vara avundsjuk på) att lämna kliniken för att titta på några av de andra projekten som Läkare Utan Gränser driver i Darfur.

Det terapeutiska näringscentret kommer då att lämnas under mitt överinseende och därför följer jag henne nu hack i häl för att lära mig hur saker och ting görs. Jag gör det med stor respekt. Tre år av sjuksköterskearbete i Sverige har förstås inte gett mig någon djupare förståelse för undernäring eller ens för pediatrik. Så jag följer efter och tar varje tillfälle att lyssna när Laura coachar den lokala arbetsstyrkan eller går ronden bland de inlagda patienterna. Brist på mat och rent vatten drar undan mattan för alla andra områden i livet, och även om det kan verka enkelt att ta itu med så finns det ingenting som kan slita hjärtat ur kroppen på samma sätt som när man ser ett barn dö av något som så lätt hade kunnat förebyggas.

Den här veckan har jag också sett mitt först fall av stelkramp hos en nyfödd. Återigen, stelkramp kan lätt förhindras genom vaccination och genom att man klipper av navelsträngen på ett hygieniskt sätt efter födseln. Ändå är sjukdomen inte ovanlig här och dödlig i nästan åttio procent av fallen. När den väl slår till orsakar den kramper i kroppens alla muskler och det enda du kan göra i den här situationen är att försöka mata barnet med en slang genom näsan, sedan vänta och hoppas på det bästa. Vår lilla skatt på pediatrikavdelningen klamrar sig fast vid livet. Kanske vi har tur nog att se kramperna klinga av.

15 JANUARI

I dag vid lunchtid skuttade jag snarare än gick från kliniken tillbaka till basen där vi bor. I dag hade vi turen på vår sida och en kvinna kommer att leva åtminstone en dag till. Det finns ingen större tillfredsställelse för en medicinare. Lika tillfredsställande är det faktum att stelkrampsbabyn visade sig starkare än giftet, efter veckor av konstanta kramper kan hon amma igen.

Som jag nämnde tidigare ger vi en grundläggande nivå av behandling här och även om vi flyttar fram våra positioner och utvidgar klinikens kapacitet är tillhandahållandet av behandling för mer eller mindre enkla tillstånd som uttorkning, undernäring, luftvägsinfektioner och okomplicerad malaria det som har det största inflytandet på hälsan i det här samhället. Det har blivit oerhört klart för mig att när vi blir förtvivlade över ett barn som dör i akutrummet måste vi samtidigt komma ihåg alla de tiotals eller hundratals patienter som samma dag överlever på grund av kliniken.

Några trivialiteter för att väga upp tankfullheten:

  • Vi grillade kamel till julmiddagen. Ganska segt.
  • Camilla gjorde fantastiska köttbullar; snacka om att vinna respekt från en svensk!
  • Min mage är ganska ok. Nåja, vi får se hur länge det varar den här gången.
  • Det håller på att bli bitande kallt här, morgonduschen (inget varmt vatten, såklart) är duktigt uppfriskande.