I september 2014 åkte Stefan Liljegren till Liberias huvudstad Monrovia på ett uppdrag som fältkoordinator vid Läkare Utan Gränsers behandlingscenter för ebolapatienter.

Epidemin i de tre värst drabbade länderna i Västafrika – Liberia, Sierra Leone och Guinea – var vid det här laget helt utom kontroll. Stefan och hans team tvingas varje dag ta omöjliga beslut. Läs Stefans berättelse nedan om en riktigt dålig dag.

”Idag var en jobbig dag, jag börjar bli trött och råkade sänka min gard lite och då kommer konsekvenserna direkt. Vi har just öppnat efter att ha haft stängt i två dagar då vi haft fullt och ändrat ett entréflöde. Vi hade fem ambulanser, och flera bilar utanför entrén plus ett tiotal personer som sitter, ligger eller står och väntar på att få bli intagna.

Flera personer i bilarna har dött, när vi öppnar grinden är det några som kryper in bara för att kollapsa innanför. Vi börjar genast registrera namn för att veta vilka de är, innan fler dör. Efter flera timmars arbete börjar det minska. Jag har varit i väg på möte med ambulanskoordinatorn och blir igen efterfrågad vid grinden av tjejen som är där och håller koll.

Vi har nästan fullt och kan bara ta hand om de sjukaste eftersom de är mest smittsamma i slutfasen innan de dör. Mannen faller inte inom ramen för den kategorin.

Utanför grinden står en man i 40-årsåldern, han ser förtvivlad ut. För några dagar sen var han här och lämnade sin dotter som var sjuk i ebola och nu har han också blivit sjuk. Han bönar och ber om att få bli intagen hos oss för han är rädd att smitta resten av sin familj. Han gråter där han står en halvmeter från mig. Vi har nästan fullt och kommer bara kunna ta hand om dem som är riktigt sjuka eftersom de är mest smittsamma i slutfasen innan de dör. Han faller inte inom ramen för den kategorin.

Mannen gråter och får svårt att andas.

På marken bakom honom ligger en kvinna och en flicka, utslagna, jag blir tveksam om flickan fortfarande är vid liv. Jag tittar mannen i ögonen och förklarar att vi inte har plats och att han måste gå hem till sin familj igen. Med sig får han en låda med skyddsutrustning som hans familj kan försöka använda för att de inte ska smittas de med. Han gråter och får svårt att andas. Jag kan erbjuda honom en stol att vila en stund innan han sen tar en taxi hem igen… Min gard var nere en stund…

Behöver sova ett par timmar efter ett långt säkerhetsmöte, men väcks efter 20 minuter av en ambulansförare som ber om hjälp. Han har fyra personer i bilen, en man är död, en pojke dör snart plus två andra. Han blir inte insläppt på ett annat sjukhus och undrar om det är något som jag kan göra. En timme senare har vi tagit hand om kroppen och tagit emot patienterna. Vi tog hand om 17 kroppar i och utanför centret i dag och skrev in 37 personer. Den sista var en liten sjuk pojke vars mamma dog för några dagar sen, hans pappa lämnade honom på marken utanför vår stängda grind och gick därifrån. Idag var ingen bra dag för mig.”

LÄKARE UTAN GRÄNSERS EBOLAINSATS 2014-2015

Redan i april åkte den första svenska fältarbetaren till Guinea för att vårda personer som insjuknat i ebola. Ingen anade då att utbrottet, som framför allt drabbade de tre grannländerna Guinea, Sierra Leone och Liberia, skulle bli så omfattande och kräva så många människors liv.

Läkare Utan Gränser var länge en av få som vårdade ebolasjuka. Men trots att vi gjorde allt vi kunde var det inte tillräckligt. Sammanlagt insjuknade fler än 28 600 människor, varav 11 300 dog, i de tre värst drabbade länderna i Västafrika: Sierra Leone, Guinea och Liberia. Bland Läkare Utan Gränsers medarbetare smittades 28 personer av ebola och 14 avled.

Läs mer om Läkare Utan Gränsers arbete mot ebola på vår webbsida.