En miljon hemlösa efter tyfonen

Omkring en miljon människor blev i ett slag hemlösa, fler än 6 000 dog och tiotusentals andra skadades. I staden Guiuan på ön Samar, dit tyfonen nådde först, fanns inte ett enda tak kvar på husen. Även sjukhuset förstördes – inte ens betongväggarna höll för vinden. Överlag innebar förstörda sjukvårdsinrättningar en enorm utmaning för den i vanliga fall välfungerande filippinska sjukvården. Insatsen i Filippinerna blev en av våra största 2013.

Inom loppet av några dagar hade Läkare Utan Gränser mer än 100 medarbetare på plats, däribland läkare, sjuksköterskor, kirurger, logistiker, psykologer och vatten- och sanitetsexperter. Från våra lager skickades dessutom nio lastflygplan med medicinsk utrustning, hygienartiklar och vatten- och sanitetsutrustning.

Bland de första fältarbetare som anlände fanns även flera svenskar. En av dem var kirurgen Johan von Schreeb som tillsammans med sjuksköterskan Lisa Rydell ingick i teamet i Guiuan.

– När vi kom dit fanns ingenting där, vi kunde inte ens köpa vatten. Vi bodde på borgmästarens kontor medan vi väntade på leverans av mer utrustning, berättar Johan som var den enda kirurgen på plats.

– Till en början opererade vi 30 patienter om dagen, fortsätter han. Samarbetet med våra filippinska kollegor var väldigt bra och uppslutningen bland lokalbefolkningen var enorm. Men uppbyggnaden kommer att ta lång tid och framöver kommer det finnas stora behov av psykologiskt stöd till de drabbade.

Våra team gav stöd till sjukhusen i Tacloban, Buraue, Balasan och Guiuan. Vi bistod med reparation av skadade byggnader, medicinsk utrustning, läkemedel, personal och en ambulans. I väntan på att de ordinarie sjukhusen skulle kunna användas fullt ut satte vi även upp uppblåsbara tältsjukhus.

Michael Pierson, logistiker från Sverige, var också en av de första som anlände. När telefonen ringde befann han sig i Paris – två timmar senare satt han på flygplanet.

– Jag hann inte förbereda mig över huvud taget. Ett kort möte, packa lite kläder. Sen åkte jag. Som tur var fick jag med mig en väska med en massa grejer som visade sig absolut nödvändiga. Det fanns ingenting på plats, varken mat eller rent vatten.

Som logistiker hade Michael en nyckelroll i inledningsfasen. På hans bord låg att ta reda på vilka förnödenheter som behövdes, hur allting skulle nå ut till de drabbade, transporter, lagerhållning och anställning av personal. Därefter åkte han själv till staden Tanauan på ön Leyte för att vara med och sätta upp det uppblåsbara fältsjukhuset. I samråd med de lokala myndigheterna bestämdes att sjukhuset skulle sättas upp på ett stort torg. Michael anställde och tränade upp lokal personal som hjälpte till att ta bort allt bråte på torget. För att sjukhuset skulle fungera behövde han dessutom se till så att det fanns vatten och elektricitet.

– Det fanns ingenting på plats som fungerade. Vi flög in stora generatorer och mängder med diesel för att vara självförsörjande på elektricitet och vi samarbetade med lokala lastbilsfirmor för att transportera våra egna vattenreservoarer till platsen.

– Läkare Utan Gränser är verkligen duktiga och specialister på sådana här situationer, fortsätter han. När det väl är akut kan vi agera så otroligt snabbt. Det betydde mycket för de människor som drabbats av tyfonen.

Viljan att hjälpa Filippinerna var stor bland allmänheten, både i Sverige och i andra länder. Totalt strömmade 280 miljoner kronor in till vårt arbete. I Sverige fick vi in 14,7 miljoner kronor i öronmärkta medel till Filippinerna. Under perioden efter katastrofen fick vi också in 9,6 miljoner kronor till akutfonden. Tack vare detta stöd kunde våra team bistå många tiotusentals människor. Efter några månader kunde vi stänga det uppblåsbara sjukhuset i Tacloban och tältsjukhusen nära Tanauan eftersom den ordinarie vården fungerar igen och det inte längre finns behov av vårt stöd.