Doften av förödelse

Psykologen Monika Oswaldsson, som även jobbade i Haiti under hösten 2009, kom dit den 17 januari. Nedan följer ett utdrag ur hennes blogg.

12 JANUARI

Ett galet dygn är till ända. Blev väckt i morse av beskedet om jordbävning på Haiti. Tankarna rusar. Har teamet klarat sig? Sjukhuset? Patienterna? Hur illa är det? Packa väskan, hitta passet och ila in till Stockholm. Uppdatering på kontoret och jag förstår att det är illa. Mycket illa.

De berättar att Danielle, min rumskamrat och kollega, ligger begravd under rasmassorna till vårt hus. De säger att det inte finns stor chans att hon överlever. Jag kan inte förstå det. Bilder på Danielle fladdrar förbi i huvudet: Danielle med mobilen i högsta hugg på sjukhuset, Danielle som bränner sina kikärter, Danielle som gör pannkakor formade som hjärtan till min
avskedsmiddag.

Jag kan inte föreställa mig att hon ligger begravd under vårt hus. Media surrar som en bikupa och vill ha information. Plötsligt står jag och ger intervjuer till tidning efter tidning, sen radio och tv. Det känns oerhört bisarrt att stå fullsminkad framför kameran på Aktuellt och försöka ge en vettig bild av Haiti, när jag vet vilket kaos mitt team befinner sig i…Danielle… Alla på sjukhuset… Lever de?

Jag letar bland ansiktena på alla bilder som flyger förbi på tv-skärmarna för att se om jag känner igen någon.

Hon lever!

Tack gode gud!! Hon lever!! I taxin på väg till Gomorron Sverige får jag beskedet att Danielle lever. Och att hon är oskadd! Våra hjältechaufförer grävde fram henne efter 24 timmar. Det är helt otroligt. Någonting bra mitt i helvetet. Det kryper i kroppen. Jag vill dit! Jag vill se dem, krama dem och jobba vid sidan av dem. Kontoret har frågat om jag kan åka, jag står på väntelistan men inget är klart. Det verkar som de flesta internationella hjälparbetare jag känner är okej, men det finns inga besked om
vår lokala personal. /…/

Det har plötsligt gått väldigt fort. Igår kväll fick jag förfrågan, idag åker jag till Port-au-Prince. Lite fjärilar i magen, men det känns ändå rätt.

17 JANUARI

Efter två dagars resa är jag äntligen framme, men Port-au-Prince ser inte ut som jag minns det. Husen raserade, inga bilar på gatorna och alldeles för lite människor. Det är alldeles för tyst. Till och med lukten är annorlunda. En tung sötaktig doft av förruttnelse. Det kränger i magen när jag inser att den kommer från människorna som ligger kvar under rasmassorna.

Vi kör förbi mitt gamla hus, det är fullkomligt raserat. Obegripligt att min kollega Danielle kunde ligga under allt det där och klara sig. Väl framme vid koordinationskontoret studsar jag vid anblicken. Parkeringen är full av patienter. Under genomgången hör jag hur någon skriker och skriker. När jag kommer nedför trappan ser jag en mamma och hennes alldeles nyfödda bebis. Det här är någonting jag känner igen. En liten stund senare börjar patienterna sjunga för att fira bebisens ankomst.

Det finns något fint mitt i allt elände.

Jag är ansvarig för det psykosociala på två sjukhus, Choschal i Cité Soleil och Martissant. Kliniken står fortfarande upp i Martissant, men det ligger patienter överallt utanför. Patienterna vägrar gå in och vi vet ännu inte om byggnaden är helt säker.

Brännskadeavdelningen är värst. Det är svårt att inte vända bort blicken. En del av dem ser nästan inte mänskliga ut längre. Jag förstår inte hur de fortfarande kan leva. Jag träffar en liten kille i stickad mössa, han ligger på en madrass, stönar, skriker hela tiden och rör sig ryckigt. Det går inte att få kontakt med honom. Men han ser inte skadad ut. Då faller mössan av och jag ser ett stort gapande hål i bakhuvudet. Jag inser att det jag ser är ett hål ända in till hjärnan. Den insikten går rakt igenom visiret och in i hjärtat. Hans pappa vaggar honom fram och åter. Han är så begåvad, åtta år och redan i tredje klass. Vi pratar om vikten av att fortsätta vara nära, prata med pojken, sjunga för honom. Han kanske hör ändå.

24 JANUARI

Det kom in en liten bebis igår kväll. Cirka tre månader gammal. Hans faster sa att huset rasat och att han legat under det i åtta dagar. Kan det verkligen stämma? Han har i alla fall skrubbsår som så många andra och är mycket uttorkad. Dropp på intensiven, jag hoppas att han överlever natten.

Ännu ett efterskalv. Patienterna skriker i panik; deras besökare springer eller försöker hjälpa de skadade upp. Det känns som om marken gungar till under fötterna ett par gånger, sen är det över. Jag hinner inte bli rädd. Och man börjar vänja sig, märkligt nog. Patienterna gör det inte. Varje gång kommer skräcken, oron och minnena från förra skalvet. Det tar lång tid att gå runt och lugna dem.

Lilleman har klarat natten. En stark liten bebis. Jag går runt större delen av dagen med de nya och pratar med patienter. Jag tycker om det. Man kommer så nära människor, sittande på huk vid deras madrass, utan hjärnstaket som hudfärg eller status i vägen.

En liten tjej på ungefär 12 år gråter i sin säng. Jag vill inte bli amputerad. Sängen står i vår remitteringszon till Choscal-sjukhuset för kirurgi. Hennes pappa överväger att vägra remittera henne. Hon är rädd för att bli opererad och förlora sitt ben. J’aime danser. Jag tycker om att dansa.

Jag får ta ett par andetag innan vi börjar lyssna, prata, förklara. Att hon behöver den bästa läkaren vi har som är specialiserad på hennes skada; att det är han som kommer att veta bäst och att hennes ben är allvarligt skadat; så vi måste hjälpas åt att för att hon ska bli så bra som bara möjligt.

8 FEBRUARI

Det finns en liten pojke på sjukhuset som inte ville prata. Han låg flera dagar under ett hus bredvid sin kusin som var död. Tillräckligt nära för att kunna röra honom. Jag kan inte tänka mig hur det måste ha varit: Lukten, mörkret, fastlåst under ett stenblock, rädslan, ensamheten. Han har mardrömmar så fort han somnar. Han är fortfarande kvar där.

Vi ses varje dag och han får pennor och papper. Han ritar döda människor under söndertrasade hus. Han ritar något som kanske är hans kusin, en människa med uppblåst mage blandat med monster. Jag pratar med honom och ställer frågor för att hjälpa honom framåt, men han svarar inte.

Så en dag ritar han ett flygplan som flyger över de trasiga husen och människorna. Sakta börjar orden komma. Han ritar bilden av flygplanet flera gånger. Flygplanet blir större varje gång. Till slut är berättelsen klar. Han ska fylla planet med alla skadade människor och flyga till USA så att de får hjälp. Sen ska han fylla planet med mat, vatten och medicin och flyga tillbaka till Haiti. Han och hans pappa ska dela ut det till alla som behöver.

Hans mamma sitter bredvid oss och gråter stilla. Av glädje den här gången. Han är tillbaka. Inom mig porlar en liten bäck av ren och pur glädje. Han kommer att klara det här. Han hittade ut ur tystnaden, mörkret och stanken. Han hittade vägen hem.