”I Liberia pågick ett brinnande krig. Det kanske mest skrämmande var de starka kontrasterna, klyftorna mellan oss och lokalbefolkningen. Känslan av att vara mitt i detta fruktansvärda men samtidigt tryggare än nästan alla andra. Vi satt så säkert man kunde medan majoriteten av befolkningen var helt utan skydd. Det var en makaber upplevelse och skuldkänslorna sköljde över mig hela tiden. Jag känner mig skyldig eftersom jag lever idag medan många andra som var där dog eller skadades för livet. Men samtidigt har jag aldrig känt mig mer stolt över Läkare Utan Gränser och det vi gör. Vi var enormt handlingskraftiga och räddade livet på många människor.
När jag åkte till Liberia hade jag just kommit tillbaka från ett annat uppdrag. Jag hade bara varit hemma i tre dagar. Innan dess hade jag tillbringat tio månader i Sierra Leone med medicinsk hjälp för liberianska flyktingar. Jag skulle egentligen ha varit där i tre månader men jag förlängde hela tiden uppdraget. Min familj trodde nog att jag var galen som åkte till Liberia, särskilt med tanke på tillståndet i området. Men jag kände bara att jag måste vara där det händer. Jag hade träffat de liberianska flyktingarna i Sierra Leone, varit i Liberia tidigare och kände till landet och regionen ganska bra. Mina känslor för dem var starka och jag kände ett slags ansvar, som om jag svek dem om jag inte åkte dit när de som mest behövde hjälp.
Läkare Utan Gränser hade varit tvungna att evakuera sin internationella personal på grund av utvecklingen. Men nu bestämde de sig för att gå in igen med ett litet, litet team för att åtminstone kunna hantera det mest akuta. När vi blir evakuerade från en plats är den lokalanställda personalen kvar på sjukhuset, de jobbar vidare så gott det går. Jag kan inte beskriva den glädje och tacksamhet de visade när vi kom tillbaka. Det var otroligt. Det handlade inte om att de tyckte att vi hade lämnat dem i sticket och övergett dem. De brydde sig inte om det. Det enda som spelade någon roll var att vi nu var tillbaka.
När rebellerna intog Monrovia blev det ett enda obeskrivligt kaos. Det sköts överallt, kulor ven genom luften och granater smällde runtomkring oss. Jag fick overklighetskänslor, jag tror inte att jag fattade att man skulle vara rädd. Det var så långt ifrån min egen verklighet att det var omöjligt att relatera till vad som hände. Jag insåg inte att jag faktiskt kunde dö av kulorna som for förbi.
Till slut blev vi evakuerade igen och medan vi väntade på att de skulle få ut oss ur landet bodde vi på den amerikanska ambassaden. Där blev vi kvar någon vecka. Flygplatsen var avstängd och alla vägar blockerade. Jag minns en lunch på ambassaden när jag satt och åt i matsalen. På CNN visade de vad som hände i Monrovia. Det var bilder på ambassaden och människor som staplade lik utanför grindarna. Det var en slags protest för att uppmärksamma oss och världen på hur illa det var och att de behövde stöd. Ett sista desperat rop på hjälp.
Alla som kunde stängde in sig eller försökte hitta en säkrare plats. Men den största delen var vanliga människor som inte kunde fly från det som hände, och det var de som dog. Det går inte att sätta ord på känslan när jag insåg att det som visades på teven hände alldeles utanför mitt fönster, mindre än 150 meter bort.
Vi öppnade en liten klinik på Läkare Utan Gränsers bakgård. Det var så primitivt det bara kunde bli, men det gick.
Under vår sista tid i Liberia bestämde vi oss för att vi måste försöka göra något för dem som behövde hjälp. Trots den risk det kunde innebära för oss. Vi öppnade en liten klinik på Läkare Utan Gränsers bakgård och tog dit allt medicinskt material och alla sängar vi kom över. Det var så primitivt det bara kunde bli, men det gick. Vi kunde operera det mest akuta och minska lidandet för många människor. Samma sekund som vi öppnade mottagningen vällde det in människor som kom med sina anhöriga eller personer de hittat på gatan. Vi räddade väldigt många liv med otroligt små medel.
Egentligen var jag nog inte den bästa kandidaten att åka eftersom jag bara hade varit hemma i tre dagar och skulle ha behövt vila. Men jag är väldigt tacksam över att ha varit med om detta. Det låter kanske konstigt, men det blir så starka upplevelser och man är med om så många olika möten med främmande människor. Jag kunde hjälpa dem och jag fick se saker som kommer att finnas med mig resten av livet.
Ibland när jag är ute på uppdrag känns det som att visst, vi räddar liv men i det stora hela förändras ingenting. Det kan kännas tröstlöst ibland, att inte kunna förändra människors situation. De fortsätter leva i sin marginaliserade värld. Men under min tid i Liberia upplevde jag det verkligen som att vi gjorde stor skillnad.
Under kriget blev jag konstigt nog aldrig rädd. Jag vill absolut inte spela macho men jag tror inte att man blir rädd. Man är alldeles för fokuserad och det är för overkligt. Det slår till när man kommer hem istället. Kanske var det även skulden som tog bort rädslan. När vi evakuerades och grindarna till ambassadområdet öppnades för att släppa ut oss var det fullproppat med folk utanför. De stod där för att de trodde att de skulle få hjälp. Det visade sig att det inte alls var tryggt. Det var bara säkert för oss som var därinne men de som stod där utanför drabbades minst lika hårt som de andra civila.
När vi körde därifrån hade vi våra Läkare Utan Gränser- tröjor på oss. På vägen körde vi genom en folkmassa och då var det någon av dem som sa: »Titta nu åker Läkare Utan Gränser hem. Vem ska hjälpa oss nu, vad ska hända med oss?«. Vi representerade deras allra sista hopp. Det var nog det jobbigaste under min tid i Liberia. Det är känslor jag får tampas med hela tiden. Men det är också de känslorna som får mig att göra det jag gör. Att kämpa för att andra ska få det bättre.”
