När kriget kom till sjukhuset

12 JUNI

Man förundras över hur livet går vidare. Och att folk orkar gå vidare. Vi är vana, säger de ofta, vårt öde ligger i Guds händer och han kommer att skydda oss. Det betyder inte att sorg och själslig smärta gör mindre ont här. Sorgen är universell och förlusten av ett barn drabbar föräldrar lika hårt här som hemma. Trots det måste folk fortsätta kämpa. Jag har aldrig träffat så modiga människor som i Pinga. Vanligt folk som bär sjuka personer i dagar till närmsta vårdcentral, korsande frontlinjer och tät djungel. Berättelserna om det som händer här nere väcker alla möjliga känslor. Inte minst beundran och hopp.

Fifi, barnmorska på en av våra vårdcentraler, hade en sådan berättelse nu efter de senaste striderna. Hennes historia börjar en lugn lördagmorgon. Kvällen innan hade man hört talas om en eventuell attack. En rebellgrupp hade omringat byn. Ingen visste vad som skulle hända, rykten av den här typen florerar nästan varje dag. Klockan 05.00 bekräftades ryktet av eldstrid som tycktes komma från alla håll. Komplett kaos bröt ut i byn. Folk sprang i alla riktningar. Somliga till sjukhuset men de flesta ut i djungeln.

Fifi sprang i en grupp om 40 personer medan kulorna ven omkring dem. Detta var början på två timmars springande genom djungeln. Många föll och skrapade sig mot stenar och grenar. Kvinnor och män sprang med sina barn. En kvinna sprang med sin 10-månadersbebis på ryggen. Mitt i allt kaos skadades kvinnan, en förlupen kula snuddade vid hennes huvud. Hon fortsatte springa, hon hade inget val. En stund senare insåg hon att hon var indränkt i blod – för mycket blod. Det var då hon förstod att kulan som hade skadat henne också dödat hennes son på ryggen. Hon var tvungen att fortsätta springa. Slutligen kom de till en glänta där de bestämde sig för att stanna tills attacken i byn slutade.

Fifi förlöste en liten flicka, knöt och klippte navelsträngen och lade bebisen på modern för att hålla henne varm.

Vid ett tillfälle kom en stressad ung kvinna fram till Fifi. Hon berättade att hon haft värkar i flera timmar. Då Fifi undersökte henne var hon fullt öppen och bebisen redo att komma. Lyckligtvis hade Fifi, när hon sprang hemifrån, ryckt med sig ett förlossningskit hon fått från Läkare Utan Gränser. Dessa kit har delats ut till alla barnmorskor ifall de hamnar i liknande situationer och inte kan nå vårdcentralen i tid. Fifi förlöste en liten flicka, knöt och klippte navelsträngen och lade bebisen på modern för att hålla henne varm. De hade inga kläder till bebisen eftersom de flytt tomhänta genom skogen. Efter en tid tycktes striderna i Pinga avta. Tillsammans med den nyblivna modern tog sig Fifi tillbaka till vårdcentralen för efterkontroll och vård.

30 JULI

Jag kom nyligen tillbaka till Pinga efter semester hemma i Sverige. En lång orgie i god mat och dryck, ljusa sommarnätter med dans och förlustelse; trygghet och ordning i en värld ljusår från Pinga. Samma dag som jag lämnade Pinga hade jag suttit med vår barnmorska. Hon hade kvällen innan fått höra att hennes lillasyster dött ute i skogen två veckor tidigare. Lillasystern förblödde i samband med att hon födde sitt första barn eftersom moderkakan inte avgick, ett tillstånd som lätt kan åtgärdas av kunnig personal. Hon hade inte behövt dö om hon bara fått föda på en av våra vårdcentraler, men hennes familj hade drivits längre och längre ut i skogen av patrullerande soldater. Så dog barnmorskans syster. Bebisen överlevde däremot. Barnmorskan har själv aldrig kunnat få några egna barn, något som i denna kultur upplevs som en stor sorg. Jag minns att jag tänkte hur fint det skulle vara om hon kunde få ta hand om denna bebis. Men den var ju lika onåbar för henne som vårdcentralen var för hennes syster. Vi satt bredvid varandra och sa inte så mycket.

Hon hade inte behövt dö om hon bara fått föda på en av våra vårdcentraler.

I Pinga är det är varmt och fuktigt. Utomhus vräker regnet ned. Åskan dundrar och blixtarna lyser upp nattens konturer medan luften vibrerar av elektricitet. För närvarande cirkulerar många rykten om en stundande attack. Återigen vandrar fårade gamla kvinnor med sina viktigaste ägodelar i en korg på ryggen; några kastruller, en säck mjöl och ett par filtar. De slår läger på sjukhuset. Otaliga barn springer omkring, uttråkade av den begränsade tillvaron. På samma sätt som Pinga kändes som en annan planet under semestern känns nu tiden hemma i Sverige som en dröm. Jag är ändå glad att vara tillbaka. Dessvärre fick jag höra att bebisen som vår barnmorskas syster födde dog en vecka efter sin mamma.

11 AUGUSTI

Strax före lunch hördes ljudet av ett skott alldeles i närheten. Först trodde vi att det var ett vådaskott, kanske en full barnsoldat. Det var nämligen en ovanlig tid på dygnet för en attack. Vanligtvis anfaller väpnade grupper i skydd av mörkret, antingen strax före gryning eller då solen just lagt sig. Men så hörde vi hur det small till igen. Och igen. Vi förstod att striden hade börjat.

Vi förstod att soldaterna var alldeles utanför. Folk skakade och grät men alla var knäpptysta.

Jag satt tillsammans med några av våra medarbetare i ett möte på sjukhuset som ligger mittemot vår bas. Ett kort ögonblick övervägde vi att springa över till basens skyddsrum men insåg att det var för sent. Vi var tvungna att ta skydd i sjukhuset tillsammans med patienterna och personalen på plats. Folk sprang i panik mot den stora mötessalen, men vi beslöt oss för rummet bakom. Där tryckte vi ihop oss på en yta alldeles för liten för mängden personer. Nyopererade patienter, sjuka, gamla, barn och personal. Jag satt på golvet bakom en säck mjöl med en liten pojke i famnen och tryckte mig mot marken för att undvika förlupna kulor. Runtomkring smällde det allt närmare och närmare. Vi förstod att soldaterna var alldeles utanför. Folk skakade och grät men alla var knäpptysta. Jag kände mitt hjärta dunka mot pojkens rygg. Det var mörkt. Dörren stängd och ett draperi över fönstret.

Plötsligt hördes hur dörren till mötessalen slogs upp. Vi hörde hur folk därinne ropade att de var civila. Jag höll andan, fullkomligt livrädd. Väntade på att höra avrättningarna. Silhuetter syntes utanför vårt fönster och man kunde höra dem konversera. Vi satt knäpptysta. Så började en baby gråta i famnen bredvid mig. Desperata hyschanden följde.

Skotten fortsatte att eka. Babyns gråt födde en kavalkad av gråt från barnen i vårt rum. Men av någon anledning öppnades aldrig vår dörr. Inte förrän efter kanske 40 minuter då den kongolesiska läkaren kom för att meddela att anfallarna retirerat. Människorna i mötessalen hade blivit skonade. En man med machete hade rusat in men vänt åter då han sett att där endast fanns civila.

Det var nu läge att återvända till basen. Där tog resten av teamet emot oss. Det kändes som att kliva ur en bergodalbana. Paniken hade släppt. Och plötsligt kunde jag höra bruset från floden och fåglarnas sång igen.