Starten i Sverige

Det var viljan att förändra som förde Johan von Schreeb, Stefan Peterson och Anna Vejlens samman. De ville förändra tillståndet i världen. Men också skapa möjligheter för unga läkare och sjuksköterskor att göra en humanitär insats.

– Det var en magkänsla. Som läkare i Sverige kan man ägna ett helt liv åt att kontrollera högt blodtryck och förnya recept. Det är inget fel med det, men vi hade kraft, energi och kunskap att göra något mer, säger Johan von Schreeb.

Egentligen hade fröet till det som skulle bli den svenska sektionen av Läkare Utan Gränser såtts flera år tidigare. Närmare bestämt i Paris 1988, dit de nyblivna läkarna Johan von Schreeb och hans blivande fru Susanne hade åkt för att plugga tropikmedicin. En dag såg de en annons om att Médécins Sans Frontières skulle ha en informationsträff.

– Vi var där och lyssnade en timme kanske och efteråt kunde man registrera sig för mer information, berättar Johan. Jag gick dit och pratade med en sjuksköterska, och berättade att jag hade jobbat lite grann som kirurg. Hon tappade bokstavligen pennan. ’Wow, du kan operera. Kan du åka till Afghanistan?’ sa hon. Det tog några sekunder, så var jag antagen.

Just där och då fick Johans liv en ny riktning. Susanne fick också jobb som gynekolog och snart var de båda på väg till Afghanistan. Vid den här tiden höll den sovjetiska ockupationsmakten på att lämna landet efter tio år av krig och ingen visste vad som väntade.

Det kändes som att jag inte hade något annat val än att starta en svensk sektion av Läkare Utan Gränser.

Johan och Susanne reste till Pakistan där de med hjälp av gerillakrigare lyckades ta sig över gränsen till Afghanistan. De fortsatte med lastbil längs slingriga lerstigar och sedan, när snön blev för djup, vidare på hästar. Efter tre veckor var de framme vid det enkla lerhuset i byn Zendajan som hade gjorts om till sjukhus. Här stannade de i sex månader, utan att kunna kommunicera med omvärlden och utan att veta när de skulle bli avlösta.

– Tiden i Afghanistan blev en avgörande upplevelse på ett personligt plan, säger Johan. När jag kom hem igen kändes det som om jag inte hade något annat val än att starta en svensk sektion av Läkare Utan Gränser.

Vad han och de andra grundarna strävade efter var att tillhandahålla en plattform för läkare och sjuksköterskor som ville göra en humanitär insats. Och grunden i denna insats skulle inte, vilket ofta var fallet inom det traditionella svenska biståndsarbetet, vila på en känsla av skuld.

Läkare Utan Gränser handlar så mycket om passion. Det gäller att tillåta sig att ha kul även när det är svårt.

Som vid koleraepidemin i Goma, dåvarande Zaire, på sommaren 1994. Det var ett inferno och folk dog överallt. På dagarna slet vi med att rädda liv och tvingades dessutom att stapla döda kroppar. Men på torsdagskvällarna var det andrum. Under några timmar släppte spänningen och det blev dans.

Sverige ett av de första kontoren

De enda kontor (partnersektioner) som fanns på den tiden, vid sidan av de operativa centren som fungerade som huvudkontor, låg i New York, Ottawa och Rom. I London höll man just på att öppna. Ulrike von Pilar, humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser i Tyskland, fick i uppdrag att åka till Stockholm och ta reda på vad som hände.

– Det fanns ett beslut att det skulle vara möjligt att öppna nya kontor men att dessa inte skulle ha rättatt bedriva operativ verksamhet. För att bli accepterad som en del av Läkare Utan Gränser var den svenska sektionen därför tvungen att avsäga sig rätten att arbeta operativt i fält. Däremot fick de tillåtelse att bilda en egen förening för sina medlemmar, bestående av fältarbetare och kontorsanställda. För de nya sektionerna var detta annars inte tillåtet.

I Sverige var de tre grundarna ändå rätt nöjda med att till slut bli accepterade som en del av den stora Läkare Utan Gränser-familjen. Det första »kontoret« hade utgjorts av en fax på Sabbatsbergs sjukhus. Men nu växte verksamheten och snart flyttade man in i en liten lokal i huset där Johan och Susanne bodde. Kort därpå anställdes Göran Svedin för att ta hand om den löpande verksamheten. Göran kom från Amnesty och hade aldrig hört talas om Läkare Utan Gränser.

– Jag blev kallad till intervju och cyklade dit i vit skjorta och slips. Intervjun bestod av att Johan höll låda i en timme och han avslutade med att säga att de eventuellt skulle kalla mig till en andra intervjurunda. Men redan kvällen därpå ringde han och bad mig komma. Så fort jag kommit in genom dörren tjoade de och korkade upp en champagneflaska och sa att jag fått jobbet.

Välartade värstingar

Nu växte verksamheten ordentligt. Efter Göran anställdes Therése Engström som insamlingsansvarig och Eugene Bushayija, som hade börjat som volontär, blev ansvarig för rekrytering av fältarbetare. Redan från början var det klart att man skulle satsa på verksamheten och inte på administrationen, berättar Göran.

– Det var fullt ös. På dagarna ägnade vi oss åt verksamhet och på kvällar och ibland nätter skötte jag det administrativa. Jag minns styrelsemöten där vi debatterade med representanter från huvudkontoret i Bryssel. Vi lärde oss säga »I completely disagree with you« med fransk brytning.

Till en början låg även pressarbetet på Görans bord. Ganska snabbt hade medierna fått upp ögonen för den nya organisationen. Inte minst efter folkmordet i Rwanda och kriget i Bosnien.

– Våra unga läkare och sjuksköterskor hamnade ofta i tv-sofforna och på något sätt verkade generalsekreterarna från andra organisationer ganska ointressanta i jämförelse.

Det fanns en pionjäranda – vi jobbade otroligt mycket och väldigt tajt.

En annan hörnsten i arbetet var rekryteringen av blivande fältarbetare.

– I början siktade vi enbart in oss på läkare och sjuksköterskor. Vi samlade på oss en massa cv:n och sedan bjöd vi in en rekryterare från Bryssel som hjälpte oss med intervjuerna.

Efter fyra år på kontoret i Stockholm flyttade Göran till Bryssel och började jobba på huvudkontoret där. Men åren i den lilla lokalen i Stockholm är bland det mest upplyftande han har gjort.

– Det är otroligt spännande att vara med om att dra igång en verksamhet. Det fanns en pionjäranda, vi jobbade otroligt mycket och väldigt tajt. Vi begränsade oss inte till någon verksamhetsplan utan tog tag i tillfällen när de dök upp. Jag tror att vi vann mycket på att jobba på det viset, så länge det var möjligt.