Som en av de första svenska fältarbetarna skickas sjuksköterskan Anneli Eriksson till Tjetjenien. Kriget i den ryska utbrytarrepubliken har pågått i ett år och efter hårda strider har de ryska trupperna intagit huvudstaden Groznyj. Anneli och hennes team arbetar på ett sjukhus nära fronten. En dag kommer kriget dit.

Vi har inte fått sova en hel natt på länge. Många patienter. Akuta operationer på nätterna och bombplanen som flyger in över oss tidigt varje morgon. Oftast för att släppa sina bomber längre upp i bergen, närmare Vedino.

Den här morgonen är det annorlunda. De börjar flyga redan vid halv fyra, innan det ens börjat ljusna. De är många och först tänker jag: Om jag får en bomb i huvudet får jag åtminstone vila… sedan kastar jag mig iväg till skyddsrummet som Ali och Sharid har grävt ute på gården. Det är trångt. Varje gång vi hör flygplanen blundar jag och knyter händerna hårt. Vi sitter där länge, kanske flera timmar, innan världen verkar tystna…

Kan krig vara annat än vansinne? I Tjetjenien har det bara pågått i sex månader och de flesta av mina kollegor tycks tro att det snart ska bli fred igen. Då ska vi dansa på torget, Anneli! Då ska jag visa dig hur vackert det är i bergen, Anneli!

Det är nog ingen som kan föreställa sig den terror som kommer att råda i många år. De flesta jag pratar med har svårt att förstå varför de är i krig med Ryssland. Många vill egentligen inte ha frihet. För dem har friheten, efter det att president Dudajev ensidigt utropade självständigheten, inneburit otrygghet och misär.

Hela dagen och långt in på natten opererar vi sårade.

Belysningen i köket är inte tillräckligt bra och kirurgen Rolands rop ekar i korridoren. Vår logistiker Mark kommer in med en stark ficklampa och får klättra upp på en pall bakom Roland för att lysa ner i operationsområdet. Så fortsätter det. Striderna har kommit närmare. Mark har hämtat våra sovsäckar och vi sover några timmar i förrådet. Jag sover inne i kylskåpet
och drömmer underliga drömmar i ett blankt ekande tomrum.

Ett provisoriskt sjukhus i Vedino inrymt i källaren till ett sjukhus som förstörts av bombattacker. Foto: Olivier Jobard.

Nästa dag medan vi tar hand om nyanlända patienter närmar sig kriget och plötsligt är vi mitt i det. Sjukhuset skakar. Vår stora skylt med »INGA VAPEN« måste te sig som ett skämt för krypskyttar och helikopterpiloter. Vid varje visslande ljud böjer vi oss ner så nära golvet som möjligt. Narkosläkaren Pablo ligger med en hand i luften hållandes ventilationsballongen medan han pumpar luft i en sövd patients lungor.

Vi skriver meddelanden till vårt koordineringsteam i Groznyj och till kontoret i Bryssel. De arbetar på att förbättra vår säkerhet. Sjukhuset respekteras som ett icke-mål och när vi efter tre dagar förstår att striderna passerat kan vi konstatera att det är intakt. Ali och Ira kommer med soppa. Vi gråter alla av lättnad över att se varandra. En stridsvagn kommer körande in på sjukhusområdet. Ur luckan klättrar tre ryska militärer. Det visar sig att de bara kört vilse och undrar om vi kan peka ut vägen mot Vedino. Ursäkta, var är kriget?

Nästa dag får Läkare Utan Gränser i Groznyj ett ultimatum från den ryske kommendanten. Ta ut era team från södra delarna av Tjetjenien före klockan ett. Nu kan vi inte garantera deras säkerhet längre. Vi förstår inte. Varför ska vi evakuera nu när kriget dragit förbi?

Vi diskuterar i teamet, men ingen klarar av att trotsa ett hot efter de dygn vi just gått igenom. Det är tungt att berätta för dem vi lämnar kvar. Jaana kramar mig och berättar hur fantastiskt och ändå märkligt hon tycker det är att vi kom. Att människor utanför Tjetjenien vet om att här pågår ett krig och att vi kommer hit för att hjälpa dem. Men ingen blir hjälpt av att vi råkar illa ut. Därför måste vi åka nu, men snart komma tillbaka.

Jag återvände inte till Marketi. Andra i teamet gjorde det efter någon månad.